Efter att bara ha läst två av hans böcker går det direkt att identifiera en tydlig stil. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men det är förbannat bra.

Den här berättelsen är otroligt medryckande och rörande. Något av det bästa jag läst och känslan är densamma som efter jag läst ”Buried Giant”. Ishiguro har en otrolig förmåga att introducera detaljer och delar av berättelsen efter hand. Detta gör allt väldigt levande och spännande. Dessutom behöver man inte förstå allt till en början, vilket gör boken mer lättillgänglig. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta allt, men det är helt fenomenalt i alla fall.

Detta är nog en av mina nya favoritförfattare. Jag måste läsa fler av hans böcker.

Jag är helt övertygad om att många tycker väldigt olika saker om den här boken. Berättelsen är ganska långsam, den börjar helt blankt och tar god tid på sig att introducera omgivningar, karaktärer och tidsepok.

Men det är något med sättet den är skriven på och berättelsen som sådan som gör att jag fastnar. Jag tycker om att den är långsam och jag tycker om att allt inte är självklart. Det är en spännande berättelse som efter några kapitel har byggt upp en förväntan kring flera olika saker som gör den svår att släppa.

Berättelsen som sådan bör definitivt kategoriseras som fantasy men det tog ganska lång tid innan jag förstod att det inte var en historisk roman. Uppbyggnaden och berättelsen känns trovärdig och verklig. Precis som de riktigt stora fantasyböckerna är den övertygande på ett sätt som får en att känna: ”detta skulle mycket väl kunna ha hänt för länge sen”.

Slutet, när ”dimman försvunnit”, är oklart berörande. Det är många oväntade metaforer och kopplingar som görs, både med döden, våra minnen och våra relationer.

Vilken otroligt bra bok.